Om jag bara visste
Bara en vink och så kommer jag springandes. Du kan få mig hur lätt som helst. Konstigt det där med saknad, den kommer så snabbt. Längtar och längtar men vet att väntan tills nästa gång är gigantisk, som ett helt jullov i juli.
Allt är liksom klister här, segt som tusan. Inget känns speciellt kul eller direkt tråkigt utan bara likgiltigt. Men, som tur är finns dom där glimrande diamanterna nära och fick fart på allt. Bakade muffins sen bar det iväg, bilen tutade och äntligen fick jag träffa lilla Joline. Vi har haft picknick i det gröna och pratat bort flera timmar så där som bara vi kan. Hela tiden har blickarna legat vilandes på det lilla livet. Vi har mötts av förundrade blickar och man funderar både en och annan gång vad som rör sig innanför de små bruna ögonen. Ett nytt tomt blad liksom. Vårat gäng har fått en till medlem, vet att jag egentligen inte borde känna så som jag gör, men att hon heter Emma i andra namn känns stort även om inte jag har någon del i anledningen till detta extra namn, men låssas kan man ju. Vem kunde ha anat att vi skulle ha en liten tös som Joline med oss för ett år sedan, vem hade kunnat ana detta. Självklart sätter detta snurr på tankarna om hur vår picknick om ett år ser ut. Om ett år har jag en kandidatexamen i bakfickan med i övrigt är allt ovisst och läskigt. Planeringsfreeket i mig har redan fått frispel. Fast saknaden är mest central. 