När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Något av de svåraste besuten du ställs inför i livet måste vara en namngivelse. Att sätta en etikett på ett barn. Att hitta rätt namn för rätt person och rätt person för rätt namn. Kanske är det slupmen som får avgöra våra tilltalsnamn. Där sitter de och känner på magen och tror sig veta vad den lille krabaten där inne ska ha för rubrik. Jag var namnlös. Storebror ville ha en Richard och inget annat, inte ett syskon utan en Richard. Tillslut precis innan jag föddes fanns dock flera alternativ, kanske var det just därför som jag väntade ut nästan två veckor mer än vad jag skulle ha gjort, liksom för att var på den säkra sidan att jag skulle få mig ett namn jag ville bära. Oscar var mitt namn ända tills jag sa hej till världen i tystnad. Att namnet blev som det blev är fortfarande en gåta och ibalnd önskar jag att jag hade kunnat fått titullera mig med något av de där andra namnen som fanns som alternativ. Ebba hade varit perfekt, men även Linnéa känns bra. När SVT tre år senare lanserar familjeserien Ebba&Didrik ångrade sig nog både mor och far både en och annan gång att jag inte fick det där namnet som mitt namn blir att låta som när man är förkyld. Likheten mellan mig och Ebba var stora redan när jag var tre, därefter har likheten nästan utvecklats till skrämmande kloning. Men kanske är det så enkelt att både Emmor och Ebbor hör till det envisa släktet.

Serien går igen och jag njuter.