När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Nu är allt gömt i brunt. Flyttkartonger täcker hela golvet och det känns en aning vemodigt. Har väl alltid varit kanske lite för sentimental men denna gång är det befogat. Har hänt så mycket innanför dom där väggarna och det är väl tur att de inte kan tala för oj så mycket som dessa väggar har fått höra och stå ut med. Blir bostadslös i två veckor som känns enormt långa för redan nu känner jag mig en aning vilsen. Nästa helg går lasset, konstigt att man kan kalla det lass men det är just vad det är trots den minimala ytan.


Tiden då det begav sig.

Nästa helg kommer trots bristen på bostad spenderas där uppe, galet att alla mina favoriter uppträder inom loppet av två dagar och dessutom helt gratis. Kan hoppas på att E dyker upp oavsett om det blir med eller utan uppländare i bagaget, jag vet vad jag hoppas på i alla fall.