När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det har varit en omvälvande dag, jag vet inte men känns som om den har varit nästintill evighetslång och mörk. Enda ljusglimten var att vakna av väckarklockan och just som znoz-knappen trycktes in dra sig till minnes att klockan ringde inte för min skull utan för E:s och därefter flyga iväg till drömmarnas land igen och kramas ett tag till.

Imorgon är det dags, opponeringen. Det sista momentet innan jag kan bocka av medie- och kommunikationsvetenskapen för, ja tror jag kan säga för alltid (blir mycket förvånad om jag kommer på att jag ska läsa D-kursen) Känns konstigt, konstigt bra. Men just nu lider jag av ångest, panik och nervositet. Det är så mycket som hänger på just morgondagen. Huvudet dunkar. Ska försöka lägga mig tidigt.
Konstig dag.