När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Vet inte vad det är med mig, tårarna rinner hela tiden och där emellan har jag kramp i smilegroparna. Har en olustig känsla i kroppen om att något kommer hända, något som är oväntat och som jag inte vill ska hända. Har ångest över att jag inte har lyckats öppna böckerna ännu och inte blir det något av med det idag alls. Varje gång jag tänkt att nu ska jag ögna några rader kommer dom igen, dripp dropp. Kanske det är den där ångesten över alla val som närmar sig som jag oroar mig över, vad vet jag.

S och J kommer snart, ska trava till stationen och möta dem, får hoppas att jag kan hålla tillbaka tårarna de timmar de kommer vara här. Men när det är dags för avsked vet jag att då kan jag inte längre. S kommer vara borta ett halvår igen, nu känns det mycket mycket jobbigare än vad det gjorde för ett år sedan när det var förra flytten.

Hoppas kanske på att moster ska åka söderut mot kusten inom de näsrmasta veckorna, kommer inte tvivla en sekund utan packa väskorna och slänga mig på tåget och följa med henne. Jag kommer våldgästa H oavsett om hon vill det eller inte, vill till min favorit "syster", NU.

Hoppas denna konstiga magkänsla försviner snart annars får jag nog ta och stanna hemma ikväll och fortsätta bölandet.