När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

    

Flyttat och (halv) klart. Jobb och återseenden. Sist vi sågs var fyra år sedan, då var jag en student med siktet inställt på tre bokstäver sammtidigt som all tid spenderades på musikskolan. Då var hon nästan sju och saknade framtänder och babblade i ett rysligt tempo med slang inkonstlat konstant.  Jag var snäll mot mitt kusinbarn och lekte mycket och länge. I fredags var läget annorlunda. Pratandet var sig likt, både snabbt och konstant men framtänderna satt där de skulle. Den numera elva år gammla tösen skulle kunna vara plockad ur en lockande broschyr om Sweden med sin långa blonda kalufs och kornblå ögon. Men det finns en stor parantes, trots sitt svenska utseende är lyser självase svenska språket med sin frånvaro. "Hej" och "mormor" brukas men sen tar det stopp. Själv ser jag ingen likhet menHenrik brast genast ut i ett konstaterande om att de två på bilden "nog var släkt".

20-års fest i det gröna. Sommarens trevliga kvällar avlöser numera varandra, en ny intar första platsen. Nils fyllde 20 i mitten av juli och äntligen var det dags för ett firande då soldaten hade lite ledighet. Tillsammans med några andra AMK:are besökte han Dalarna över helgen och bjöd till middag. Smaskade stort. Fem-kamp tog vid och geväret var laddat. Leendet som etsade sig fast går inte att sudda bort. Att umgås med Nils och co är som att dra vinstlotten.