Ångestfyllda helger
Det är konstigt det där, man längtar nästan ett år och sen när det "speciella" infonner sig så är det allt annat än speciellt, snarare ångestfyllt. Men jag är inte bitter inte alls, funderar bara på varför jag aldrig lär mig? Kanske om jag innan insåg och hade i tanken att det inte skulle bli så där "magiskt" kanske det faktiskt skule kunna skapas åtmindstonde lite magi. Tål att tänkas på.
Nyår; blir det någonsin så bubblande och skimmrande som man önskar? Istället för fest blir det sova. Blir det någonsin en omstart? Enda skillnaden är väl att vi ska lära oss att skriva en annan siffra efter 2:an och 0: orna.
Påsk; konstig helg speciellt omman inte tål ägg.
Midsommar; den "riktigt svenska helgen" då vi varje år tror att solen ska skimmra från en blå himmel och jordgubbarna vara solmogna och djupröda. Wake up, det där finns bara på vykort som säljs på turistfällor.
Valborg; vad är det för något egentligen? Brasorna luktar ju urk och det brukar vara den kallaste dagen på våren.
Jul; blir aldrig sådär mysigt som det ser ut i sagoböckerna
Födelsedagar; ångest över hur man ska visa tacksamhet över eventuella paket, ångest över att inte lyckas blåsa ut ljusen på tårtan, ångest över avsaknaden av tårta.